HALLONBLAD
Hallon (Rubus idaeus L.) är en nyttoväxt som användes av grekerna och romarna för 2000 år sedan. Den tillhör familjen rosväxter och växterna trivs främst i skogsgläntor eller på kalhyggen upp till 2000 meters höjd ovanför trädgränsen i de boreala zonerna på norra halvklotet. Förutom de välsmakande frukterna, som hallon är kända för, används bladen också i traditionell örtmedicin för att göra te. Redan under stenåldern användes både frukterna och bladen av växten, vilket bevisas av arkeologiska fynd. Under medeltiden odlades de också av örtpräster och munkar i deras klosterträdgårdar.
HASSELNÖTSBLAD
Hasselbusken (Corylus avellana) tillhör familjen björkväxter. Den är främst hemmahörande på norra halvklotet och finns från Anatolien till de norra Alperna, i Tyrolen på upp till 1500 meters höjd. Hasseln växer sällan som ett träd och kan bli upp till 5 meter hög och upp till 100 år gammal. Det var hassel som en gång användes för att tillverka slagrutor, och bladen användes för att linda in föremål.
TALLSKOTT
Tallknoppar (Pinus sylvestris flos) skördas tillsammans med de första skotten i maj. Detta träd har varit inhemskt på norra halvklotet i tusentals år och uppskattas inte bara för sitt rika trä. Redan i antiken och bland kelterna hade dess kraft en fast plats i respektive växtlära.
ÅKERFRÄKEN
Åkerfräken (Equisetum arvense) För cirka 400 miljoner år sedan var åkerfräken stora som träd och befolkade enorma skogar tillsammans med jätteormbunkar och mossor. Liksom dessa har åkerfräken inga blommor utan förökar sig genom sporer. På våren är åkerfräken en blekgul stjälkliknande växt som försvinner efter en kort tid. Senare växer gröna sommarstjälkar, som tidigare användes för att putsa metall, därav namnet åkerfräken.
BLÅKLINT
Blåklint (Centaurea cyanus L., Cyanus arvensis) har bekämpats så framgångsrikt att den nästan har utrotats. Därför är den nu fridlyst. Från östra Medelhavsområdet har den spridit sig över hela Europa, och vi hittar den även i Alperna på upp till 1800 meters höjd. Vår äkta blåklint kommer från naturnära odlingar på kalkfattiga, genomsläppliga och näringsrika jordar. På grund av sitt höga innehåll av bittra ämnen och anthocyanfärgämne har den en fast plats inom örtmedicinen.
MASKROS
Maskros (Taraxacum officinale) är en verkligt ihärdig ört och finns överallt, i sprickor i stenar, på ängar och i skogen. Den kan bli upp till 10 cm stor och har den typiska vita saften i alla delar av växten. Den är infödd på hela norra halvklotet och växer på höjder upp till 2800 m över havet. Medan maskrosen redan nämndes i Persien på 1100-talet, dök den först upp i de europeiska örttraditionerna på 1500-talet och kallas ofta för Nordens ginseng.
SVARTKÄMPAR
Smalkavlad groblad (Plantago lanceolata) är ursprungligen hemmahörande i Eurasien och Nordafrika. I Alperna växer den på höjder upp till 1700 m och finns vid kanterna av vandringsleder, på ängar och i parker, gärna nära människor. Redan under antiken införlivades smalkavlad groblad i den europeiska växtläran. Germanerna och de nordiska folken kallade den för "Heilblatt" och grekerna kallade den för Arnoglosson "lammstunga" och romarna "Plantago minor".
ROS
Rosen (Rosa centifolia) är en äkta persisk ros, de flesta rosensorter finns i Iran idag. Karl den store är anledningen till den nuvarande mångfalden i våra trakter, han initierade odlingen av rosen som en doft- och nyttoväxt. Symboliskt står den inte bara för kärlek, både grekerna och kineserna uppskattade dess egenskaper mycket.
CITRONMELISS
Citronmeliss (Melissa officinalis) är egentligen en växt från Sydeuropa. Liksom många örter från södra Europa odlades den först i klosterträdgårdar och spred sig sedan gradvis över hela Europa. Den fleråriga växten spirar från marken i mars och kan bli upp till 70 cm hög fram till juli, och den känns igen på sin doft. På grund av sina många användningsområden odlades den dock tidigt i hela Europa som en populär aromatisk ört. Under medeltiden odlades den i varje klosterträdgård eftersom den ansågs särskilt värdefull och oumbärlig.
MALVA
Blomman av vildmalva (Malva sylvestris) är 40 till 100 centimeter hög och har en hårig, grenad stjälk. De fem- till sjuflikiga bladen är håriga på båda sidor och har starkt tandade kanter. Blommorna sitter i knippen i bladvecken och är rosa till violetta. Malva tillhör familjen malvaväxter (Malvaceae) och blommar från maj till september. Den härstammar från Europa och Främre Asien. Växten trivs vid vägkanter, på åkrar och på ödemark.
BLÅBÄR
Blåbär (Vaccinium myrtillus fructus) eller skogsbär är utbredda främst i de tempererade och nordiska zonerna i Eurasien, från slätterna till bergen kan de hittas på höjder upp till 2840 meter. De har idag etablerat sig som en superfood, deras näringstäthet är en av de högsta bland alla kända bär.
MARSHMALLOW
Althaea officinalis L. tillhör familjen malvaväxter. Den äkta althean är en stäppväxt och finns ända bort till Altajbergen. Den fördes till Centraleuropa av människor. Denna fleråriga växt kan bli upp till 2 meter hög och blommorna dyker upp mellan juni och september, beroende på platsen. Althea har många användningsområden, till exempel som kokt rot i nödsituationer, och är en verklig allroundväxt inom örtmedicinen.
EDELWEISS
Edelweiss (Leontopodium nivale) har spridit sig från stäppområdena i Himalaya till Alperna. Den är strikt skyddad av naturvårdslagar och har inte fått plockas vilt sedan 1800-talet. Alla edelweissprodukter kommer från edelweissodlingar som måste ligga minst 1 000 meter över havet. Den är väl förankrad i både europeisk och asiatisk växtlära och sägs ha en föryngrande effekt.
ENBÄR
Enbär (Juniperus communis) kommer från Alperna och Mellan- till Nordeuropa. Enbuskar, som ursprungligen kommer från Medelhavsområdet, tillhör andra växtarter som är närmare besläktade med cypresser än den mellaneuropeiska arten. Den är också en invånare på norra halvklotet och växer vilt i stora mängder i Lüneburgerheden, men också i östra Afrika upp till 18° sydlig bredd. Blommorna är tvåbyggare och växer på olika växter. Från de honliga blommorna bildas ett grönt bär inom ett år. Först efter två år blir bäret svartbrunt och moget. Ibland tar det till och med tre år innan bären är mogna.
