CAMELLIA SINENSIS - TE
Te (Camellia sinensis) odlas traditionellt i buskform. I många länder dricks te för att bevara det allmänna välbefinnandet. Den soliga tiden i odlingsområdena leder till att de värdefulla ingredienserna i de vintergröna tebladen ackumuleras. Grönt te är därför särskilt rikt på katechiner och klorofyll, men också på aminosyror, organiska syror och vitaminer.
GRÖN HAVRE
Grön havre (Avena L.) i te tillverkas av omogna, gröna havrehalm som skördas innan de blommar helt. Grön havre är mycket basisk och innehåller många växtämnen.
FLÄDERBLOMMOR
Fläder (Sambucus nigra) blommar mellan maj och juli. Den växer gärna nära människor och trycker sig mot husväggar och murar. Från sensommar till höst mognar blommorna till bär. Dess blommor och bär och deras användning var redan kända och uppskattade av kelterna.
RÖDKLÖVER
Rödklöver (Trifolium pratense) har många namn, såsom humlelycka eller sockerblomma. Rödklöver växer på ängar och fält, i ljusa skogar och mellan kullar och alpina höjder. Som odlad växt för foderproduktion finns den i hela Europa. Sedan medeltiden har rödklöver haft en fast plats i klosterträdgårdar och i kunskapen om växter.
INGEFÄRA
Äkta ingefära omfattar cirka 60 arter och tillhör familjen ingefärsväxter (Zingiberaceae). Den kommer troligen från Indien och Sri Lanka och odlas idag i flera subtropiska och tropiska regioner. Växten kan bli 50-100 cm hög, bildar tjocka stjälkar och långa vassliknande blad. Blomstjälken bildas från den aromatiska roten och kan bli upp till 25 cm lång, med gulröda till mörklila kronblad.
BLÅKLINT
Blåklint (Centaurea cyanus L., Cyanus arvensis) har bekämpats så framgångsrikt att den nästan har utrotats. Därför är den nu fridlyst. Från östra Medelhavsområdet har den spridit sig över hela Europa, och vi hittar den även i Alperna på upp till 1800 meters höjd. Vår äkta blåklint kommer från naturnära odlingar på kalkfattiga, genomsläppliga och näringsrika jordar. På grund av sitt höga innehåll av bittra ämnen och anthocyanfärgämne har den en fast plats inom örtmedicinen.
BJÖRKLÖV
Björken (Betula pendula) tillhör familjen björkväxter (Betulaceae). Det finns cirka 40 olika björkarter som sträcker sig från Centraleuropa till Asien och Amerika. Den vanligaste i våra breddgrader är vårtbjörken. Den är särskilt känd i europeisk tradition som "vårträdet" och kännetecknas av sin svartvita bark. Både bladen och barken på trädet har en lång tradition av både invärtes och utvärtes användning.
ROOIBOS
Den buskliknande rooibosväxten (Aspalathus linearis) föredrar det heta och torra klimatet i de sydafrikanska bergsregionerna. Här dricks de små, nålformade bladen av rooibos traditionellt som ett smakrikt te. Detta innehåller visserligen få garvämnen, men är särskilt rikt på mineralämnen. Rooibosbladen utvecklar sin milda och samtidigt intensiva arom och sin typiska rödbruna färg under jäsningsprocessen.
LINDBLOMMOR
Lind (Tilia platyphyllos Scop.), närmare bestämt storbladig lind, och dess blommor används ofta i örtmedicin. Den är en äkta europé och kan bli upp till 1000 år gammal, men den går knappast att hitta vild längre. De i skenblommor hängande blomklasarna dyker upp vid sommarsolståndet mellan juni och juli, då man kan plocka dem. Medan storbladig lind har blad som kan bli upp till 15 cm stora, framstår småbladig linds, med ca 5 cm, som relativt små. Dessa ståtliga träd blir upp till 40 m höga och är mycket omtyckta av bin.
ENBÄR
Enbär (Juniperus communis) kommer från Alperna och Mellan- och Nordeuropa. Enbuskar, som ursprungligen kommer från Medelhavsområdet, tillhör andra växtarter som är ännu närmare besläktade med cypresser än den centraleuropeiska arten.
ROS
Rosen (Rosa centifolia) är en äkta persisk ros, de flesta rosensorter finns i Iran idag. Karl den store är anledningen till den nuvarande mångfalden i våra trakter, han initierade odlingen av rosen som en doft- och nyttoväxt. Symboliskt står den inte bara för kärlek, både grekerna och kineserna uppskattade dess egenskaper mycket.
GENTIANA
När det gäller gentiana (bot. Gentianceae) tänker de flesta människor först och främst på den blå gentianan. För intern användning används dock roten av gul gentiana. På grund av de många bittra ämnena i dess rötter är gentianan en av de bittraste inhemska växterna. Dess bitterhetsvärde är minst 10 000, vilket är extremt bittert.
